Jag förstår egentligen inte hur det kan vara så svårt. Jag har skrivit ett informerande tal och jag är helt okej nöjd. När jag går in i klassrummet är det en grupp på tio personer som jag ska tala inför. Magen knyter sig, en klump växer sig större i min hals. "Jag vill inte", det är det första jag säger till min lärare när jag klivit in i det förbannade ångestframkallande rummet. När alla är färdiga så ropar hon upp mitt namn och jag går med motvilliga ben fram till den vita tavlan. Jag vet exakt vad som kommer hända, det är redan påväg. Jag stannar efter första meningen. Försöker mildra min darriga röst med ett nonchalant skratt. Jag kan inte, det går inte. När jag sätter nästa ord på tunganså kommer det inte ut något informerande tal, det blir inget tal alls. Inte ens en stavelse. Jag kan inte hålla tillbaks och nu singlar tår efter tår ner för min kind. Inför tio personer jag gått i samma klass med i snart 3 år, står jag och gråter framför. Jag slår igen datorn, skyndar mig iväg och låser in mig på en kolsvart skoltoalett. Just där har jag suttit så många gånger förut. Alldeles för många. Det ger mig ett lugn, här kan ingen se mig, här kan ingen döma mig. 

Det har väl blivit något som hängt kvar bara. Ja, att jag itne kan prata inför folk.