Förhoppningar och regnbågar

publicerat i texter;
 
Idag kom en vit sammetsmössa i min ägo, min efterlängtade studentmössa. Tanken är så abstrakt, svår att ta på, men snart är det jag som kliver ut ur vår stora entré med inget annat än lycka i kroppen. Okej, kanske en gnutta sorg. Men, sådan lättnad. En hatt prydd med mitt namn på vänster sida, ger mig sådan bekräftelse. Du är snart där, ekar i mitt huvud. Ett sådant avtryck den låten har gjort. Sådan förtröstan i allt det onda, i allt det svåra. Fortsätt när mörkret kommer och allt gör ont.
Ja, för snart är jag ju där. Dova ljud av skratt och lycka. Allt är så nära och jag kan nästan känna doften av sommarens första blomster. Det är inte långt kvar nu, inte långt kvar tills jag lämnar allt det där bakom mig. Jag vill så gärna tro att jag flyttar härifrån, flyr till någon annan stad, något annat land. Men jag har faktiskt ingen plan, ingen aning. Så många drömmar, så många tankar som susar i mig. Jag dras mellan tusen olika idéer och min framtid ändrar riktning varendaste dag. Jag vill tro att allt ordnar sig, men samtidigt så kan jag känna paniken som gnyr därinne.
Jag tänker att det får lösa sig, det här är min tid och i den finns det inte plats för panik eller ångest. Det finns inte plats för att låta jobbiga känslor sätta sig i mig. Jag ska nog lyckas, ja, det ska jag nog. Så småningom. Inget annat spelar roll. Bara min lycka, bara min glädje, just denna tid. Ingen ska få dra ner mig, inget ska få dra ner mig. Det här är mitt tredje år i gymnsiet, mitt sista år. Det är mitt år, och det ska upplevas. Jag ska skratta och ha kul. Jag ska dansa och famla runt i vilsna skor. Jag ska trilla och jag ska skåla. Och jag ska göra det med de finaste vännerna jag samlat på mig. Snart är vi där, och jag måste bara hålla ut.
 
 
 

Något som var men som inte längre är

publicerat i texter;
Det var något som glömts. Kanske var det hennes pastellfärgade skor som han syftade på, kanske var det  hennes doft som han inte kom ihåg. Men något saknades, något som alltid brukade vara där. Det var något som glömts. Kanske var det de vita tak-dekorerna, som hon studerat varje natt i hans etta i stadens utkant. Kanske var det hans metaforer om en brinnande kärlek som brukade eka i hjärtats korridorer. Men det var något som hade lämnat en tomhet så kall som vinterns första snö. Framtidens drömmar fick en chockerande vändning. Numer var fantasierna om dem romantiserade vyerna från Eiffeltornets höjder alla utan fulländning.

En opersonlig etta i stadens utkant, där hon satt prägel med hennes rosiga sinne. Och ingen kunde ana att deras flyktväg skulle vara ifrån varann, när det färggranna försvann. För de trodde aldrig att ert drömland skulle sluta i brand. När elden slocknat och askans gråa rester låg utspritt över de vita trägolvet, tog hon hennes pastellfärgade skor och gick. Och det enda som fanns kvar var hans viskning om deras forna kärlek, i ett tomt och slitet skick.

Livet har långsamt gått ur de skära pionerna som står i fönstret. Det blev som ett slags mönster. När hon klev ut ur dörren så stod luften still. Nästan som att tiden frös till. Allt det där levande försvann och de vissnande blombladen singlade en efter en ner på det karga golvet. Och han kunde inte rå för det men han blev någon annan i den här staden. Någon annan utan henne. Han tömde sitt hjärta på det sista han hade, jag älskar dig, fick han ut med svag och rostig röst. Med glittrande ögon, likt frosten i december, slängde hon igen dörren till orden, ”det går över”.

Oidentifierad

publicerat i texter;
Och det finns saker som jag inte förstår. Som min vision på denna illusion. Men kanske är det bara en hallucination. Hjärnspöken som lurar en att tro. Att denna attraktion är något annat än ren abstraktion. Som ger mig en större dimension på denna fascination. Som en invasion utan instruktion. Och det ger mig sådan frustration att det inte finns någon definition.