Psykisk ohälsa

publicerat i texter;
 
Trösta, stötta. Jag har så svårt för just dem sakerna. Att se någon gråta gör mig så ohyggligt obekväm. Jag vill krypa ur mitt skinn och sjunka genom jorden. Jag tar hellre själv sorgen, smärtan, hopplösheten. Än att just möta någon i min omgivning i den sitsen. Jag har alltid haft svårt för det där. Jag försöker lära mig att krama om personen, hålla om hen. För ibland kan ju det vara det enda som behövs, just då iallafall. Jag vet att jag många gånger hade behövt just en lång, hård kram. Som på något sätt kunde tala om för mig att det blir bra, tillslut blir det bra. Fast det kanske sitter mycket i en själv också. Jag tillät mig aldrig att bli omhållen, jag tillät mig aldrig att visa mig svag.
Men jag tror problemet främst ligger i samhällets normer. Att det är så hyschhysch att prata om och belysa just psykisk ohälsa. Och är inte det lustigt? När det är så otroligt många fler än en tror, som lever just med psykisk ohälsa. Jag blir upprörd när jag tänker på hur dåligt det tas. Att depression och annan psykisk ohälsa för många är något en kan "gaska upp sig" ifrån. "Du måste bara ändra tankesätt". Den som faktiskt behöver ändra tankesätt är personen som yttrar saker som dessa. Jag kan förstå att en kan ha okunskap kring hur det fungerar när en själv aldrig varit i den sitsen, men, nedvärdera aldrig någons psykiska ohälsa. En väljer inte att må dåligt, en väljer inte att kräkas på grund av all ångest, en väljer heller inte att ligga sömnlös för ens tankar äter upp en inifrån. En väljer aldrig att må dåligt och om det var möjligt att välja bort så skulle det vara fantastiskt. 
Psykisk ohälsa behöver tas på samma allvar som en fysisk skada. Det är olika typer av smärta, men det är ett gnagande obehag som inte tar sig ut utan hjälp. Information, förståelse. Två så viktiga faktorer kring ämnet. Utan information, utan undervisning i just psykisk hälsa. Utan att våga ta i detta tabubelagda ämne, så kommer den inte försvinna, utan snarare förvärras. Och förståelse, kan inte det vara en människas viktigaste vapen när det gäller detta. En behöver inte alltid just förstå det konkreta, men att förstå att denna person mår just nu dåligt och oavsett vad den mår dåligt över eller hur den uttrycker sitt mående, så behöver en förstå att den gör det på sitt sätt och vi behöver finnas där.

En gång för ett tag sen

publicerat i texter;
Jag förstår egentligen inte hur det kan vara så svårt. Jag har skrivit ett informerande tal och jag är helt okej nöjd. När jag går in i klassrummet är det en grupp på tio personer som jag ska tala inför. Magen knyter sig, en klump växer sig större i min hals. "Jag vill inte", det är det första jag säger till min lärare när jag klivit in i det förbannade ångestframkallande rummet. När alla är färdiga så ropar hon upp mitt namn och jag går med motvilliga ben fram till den vita tavlan. Jag vet exakt vad som kommer hända, det är redan påväg. Jag stannar efter första meningen. Försöker mildra min darriga röst med ett nonchalant skratt. Jag kan inte, det går inte. När jag sätter nästa ord på tunganså kommer det inte ut något informerande tal, det blir inget tal alls. Inte ens en stavelse. Jag kan inte hålla tillbaks och nu singlar tår efter tår ner för min kind. Inför tio personer jag gått i samma klass med i snart 3 år, står jag och gråter framför. Jag slår igen datorn, skyndar mig iväg och låser in mig på en kolsvart skoltoalett. Just där har jag suttit så många gånger förut. Alldeles för många. Det ger mig ett lugn, här kan ingen se mig, här kan ingen döma mig. 
Det har väl blivit något som hängt kvar bara. Ja, att jag itne kan prata inför folk.