en liten del av någon text

publicerat i texter;
bild/tumblr
Och när jag håller på att gå sönder och samman måste jag tänka på att inte ta sönder någon annan. Men hur ska man orka tänka på sig själv samtidigt som man måste tänka på någon annan. Jag är ledsen, jag går sönder. Observera: det kan även skada dig. För när jag inte längre orkar, då har jag samlat på mig för mycket smärta, för mycket ilska, för mycket tårar, för att kunna orka något mer än mig själv. Jag är ett vandrade sår som aldrig hinner läka. Jag är en orolig storm som alltid kommer igen. Och om det kommer i de mest opassande väder, kan hända. Men det kan heller inte hjälpas.

Förlåt. Förlåt för att jag inte tänkte på dig. Förlåt att jag var upptagen med att tänka på mig. Och kanske upptagen med att tänka på allt annat. Allt annat som fick det där onda att domna bort för en stund. Jag har nästan glömt bort hur man skrattar så det riktigt känns. Hur man är lycklig, sådär så man ler på bussen till någon ensam gammal man. Jag minns inte. Och det är nog det, som gör mest ont.

17 minuter

publicerat i texter;
bild/tumblr
Sjutton minuter. Det var allt det tog. Sjutton minuter för att säga hej då till det vi byggt upp. Sjutton minuter för oss att inte längre vara vi. Sjutton minuter för mig att göra det som är bra för mig. Herregud, sjutton minuter att våga stå upp för mig själv. Våga säga att det inte känns bra. Sjutton minuter.
"När man släpper taget tar man steget" (Markus Krunegård)
Jag vågade. Jag vågade den här gången. Att jag skulle såra dig var inte längre det jag tänkte på. Att det skulle bli bra för mig var det jag tänkte på. Varje sekund. Man måste tänka så. Annars går det inte. Annars smyger han in i dig igen och ditt hjärta går sönder lite till. 
"Fortsätt när mörkret kommer och allt gör ont" (Håkan Hellström)
Och när det blir svårt, då när jag saknar dig. Då när jag vrider mig om natten och tänker på dig. Då måste jag tänka så. Då måste jag tänka att jag måste orka. Jag måste orka att fortsätta vara utan dig. För innan dig var jag utan dig. Och utan dig var jag utan dig. Förstår ni vad jag menar?
"Så mycket man kan göra, borde och vill. Men mitt i allt så ska man räcka till" (Melissa horn)
Jag måste få lägga undan alla krav. Bara för ett tag. Jag måste få hitta tillbaks och på något sätt bli jag. För allt blir för mycket och mitt hjärtas korridor är fylld av allt det där onda. Att få andas lite vore fint. Kan jag få det, tack. Jag kommer tillbaks igen, om ett tag. Men jag bara måste få samla ihop lilla mig som nu är i bitar. 
"Skratt är vackert, du är vacker, vackrast är du när du skrattar" (Unknown)
Och när jag har samlat ihop lilla mig till den jag en gång var, fast något mer än bara den jag var. Något bättre, något starkare. Då ska jag skratta igen. Då ska kampen om att låtsas vara över och jag kommer vara glad. 
"Allt som vi har gjort snett, har lett oss rätt" (Thomas Stenström)
För de som aldrig blev, var aldrig menat att bli. Och när det gör ont, är det bara för att påminna dig om hur bra saker och ting kan vara. För du får ju inte glömma att du är viktigast. Always and ever.

Tom och trasig

publicerat i texter;
  bild/tumblr
Du fortsätter gå. Du bara fortsätter att gå och gå. Med blicken tung mot asfalten. Rädd för att möta deras blickar. Rädd för att dem ska se. Se hur förfärligt ensam du är. Rädd för att dem ska se dina tomma ögon som inte fyller någon kvot. För det finns ingen där. Det finns ingen som fyller dig med liv. För mitt i allt försvann du. Du gick sönder och kvar blev ditt skal. Helt och hållet tom på innehåll. Och med dina trasiga ögon möter du någons dömmande blick. Så istället bara fortsätter du gå. Gå med blicken tung mot asfalten. Isolerad från verklighetens svärta. Eller engentligen inte isolerad alls, för ditt tomma skal är en massa av svärta. Blockerad utav all smärta. För du vill inte längre känna. Du vill inte längre förstå. Att alla därute egentligen är lika ensamma som du. Att alla du möter har blicken tung av sorg vilande mot backen. Att dem är lika tomma och trasiga, precis som du.