Det blev augusti och helt plötsligt var sommaren förbi. Snart skulle jag börja skolan och jag skulle glömma dig. Och du skulle glömma mig. Vi skulle komma att bli ett utsuddat avtryck i varandras minnen. Förälskelser som inte hann att blomma ut till något större. Vi hann inte. Förrän något annat kom emellan. Det var kanske bra, kanske dåligt. Jag vet inte, för någonstans mitt i allt så försvann jag. Jag hann inte med så jag irrade iväg någon annanstans. Någonstans där du inte var. O när jag kom ifatt var du inte längre där. När jag hann med att känna blev det för mycket och jag fick svårt att andas. Det kröp upp i halsen och kallsupen kom allt närmre. Så vi sa det, att vi borde sluta träffas. Vi borde sluta prata. Vi borde sluta känna. Gå våra egna vägar fast vi kanske inte vill det. För egentligen hade vi inte tid, vi hade inte viljan, vi var kanske inte så förälskade trots allt. Vi var kanske inte mer än lite tröst i ensamheten. Lite beröring i våra försök att isolera oss från världen. Isolera oss från det fula där ute. Det var inte mer än ett försök att dämpa ensamheten. Fylla tomhålet. Känna kärleken. Och nu går vi vidare. Letar intensivt efter något nytt, något annat. Något som får oss känna oss levande. Lyckliga. Ja, något sådant.