Och när jag håller på att gå sönder och samman måste jag tänka på att inte ta sönder någon annan. Men hur ska man orka tänka på sig själv samtidigt som man måste tänka på någon annan. Jag är ledsen, jag går sönder. Observera: det kan även skada dig. För när jag inte längre orkar, då har jag samlat på mig för mycket smärta, för mycket ilska, för mycket tårar, för att kunna orka något mer än mig själv. Jag är ett vandrade sår som aldrig hinner läka. Jag är en orolig storm som alltid kommer igen. Och om det kommer i de mest opassande väder, kan hända. Men det kan heller inte hjälpas.
Förlåt. Förlåt för att jag inte tänkte på dig. Förlåt att jag var upptagen med att tänka på mig. Och kanske upptagen med att tänka på allt annat. Allt annat som fick det där onda att domna bort för en stund. Jag har nästan glömt bort hur man skrattar så det riktigt känns. Hur man är lycklig, sådär så man ler på bussen till någon ensam gammal man. Jag minns inte. Och det är nog det, som gör mest ont.