Det går inte. Jo men det måste gå. Du fixar det. Nej, det går inte. Jag är kvar här, kvar på bottenskrapet. Men du förstår inte, du är ju nattens stjärnor, du är ju eldens brinnande lågor, du är ju världens alla skratt i kör. Jag älskar dig. Och jag älskar dig, always and ever. Men har du glömt? Jag glömmer väl adrig, men jag vet att du är stark. Och jag som trodde du slutat tro på det. Men darling, inte skulle väl jag. Nej, inte skulle väl du. 

Här sitter jag och längtar. Längtar och längtar. Kväll efter kväll. Längtar bort, längtar tillbaks, längtar efter ingenting och längtar efter allting. Jag har aldrig glömt, hur skulle jag det. Jag blir väckt varje natt, men jag får inte berätta, för jag får inte skrämmas så. 

Du blir tyst, jag drar ner min tröjärm. Helvete också. Du letar efter min blick. Jag hittar din. Tom och kall och rädd. Jag har inte gett upp. Du vill prata. Det vill inte jag. Du vill förstå, jag vill vara oförstådd. Jag vill vara ifred, det är så mycket enklare att vara ifred. Imorgon är jag någon annan. Då glömmer  vi det här. Då ska jag skratta och du ska tro att jag är glad. Du ska tro att jag är fullkomligt beskymmerslös, och då kanske jag också tror på det.