bild/tumblr

Det spelar ingen roll hur många gånger vi vilar i morgonljuset och lirkar våra fingrar i varann&viskar ”föralltid”. Någongång tar det slut. Kanske inte för att det alltid gör det, men för att någon helt plötsligt blir alldeles tom. Det är inte samma blick som vilar över dens ögon. Det är inte den sammetslena rösten som längtar efter att få säga alla dem där små orden som bara ni säger, längre. Det är inte samma värme du känner när du står med armarna krampaktigt runt om denna person, för du aldrig vill släppa taget. Det som känns är tvivel och smärta. Smärta utav något som redan har gått sönder. Något som inte går att laga. Något som för varje steg känns tyngre och tyngre. Som tillslut måste brista. Och det är inte förräns det riktigt brister som denna person visar sin förtvivlan. Alla öppna sår slängs upp på bordet och du fullständigt kvävs. Kvävs av det lilla hjärta som personen lovat att ta så väl hand om. Det är då du förstår att det inte alls är vackert med kärlek. Det är alldeles förfärligt. För de onda väger tio gånger mer än det fina. Och du lovar dig själv att aldrig låta dig vara såhär sårbar igen. Du lovar dig själv att aldrig igen ge ditt hjärta till kärlek.