bild/tumblr

I mitt ångestfulla rum kryper väggarna tätt intill. Nu längre står fönstret aldrig öppet, det är för kallt för att låta höstvinden komma in. Körsbärsträdets löv har börjat skifta i gult och de singlar en efter en alldeles utanför. Du frågar aldrig längre, om dina kyssar fortfarande känns. För du har en tendens att hänga kvar. Även fast det var så längesen, så finns du fortfarande här. Osynligt inristad i mina väggar, tillsammans med all ilska. ”Jag släppte aldrig taget.” Nej, det gjorde inte jag heller. Men vad gör man med kärlek som vill vara men inte kan vara.

Tiden går långsamt nu, men snart är det vinter igen. Vinter så kall som när vi gick och höll i hand. Då jag sa att jag skulle dra, dra långt härifrån (eller kanske bara långt från mig själv). Och du kommer vara kvar. Du kommer vara kvar här och bli den du sa att du aldrig skulle bli. Men nu kommer det vara sista vintern jag snubblar på gatans ispölar här utanför. Jag ska iväg. Inte så långt, men långt ifrån dessa gator fyllda med brustna hjärtan och förtvivlan. Långt ifrån allt som håller mig fast på samma gamla stig.

Och när du är någon annan, någon som du sa att du aldrig skulle bli, kommer du sitta mellan fyra väggar som kryper tätt intill. Skrika dem fulla med ångest för du blev den du aldrig ville bli. Du kommer hålla kvar i oss, hålla fast i något som var men som inte längre är. Och då kommer jag tänka på dig. Jag kommer tänka att oj, vad hade jag varit om jag inte stuckit från dig. Och du kommer tänka ”hur flyr man från sig själv?”.