Något som var men som inte längre är

publicerat i texter;
Det var något som glömts. Kanske var det hennes pastellfärgade skor som han syftade på, kanske var det  hennes doft som han inte kom ihåg. Men något saknades, något som alltid brukade vara där. Det var något som glömts. Kanske var det de vita tak-dekorerna, som hon studerat varje natt i hans etta i stadens utkant. Kanske var det hans metaforer om en brinnande kärlek som brukade eka i hjärtats korridorer. Men det var något som hade lämnat en tomhet så kall som vinterns första snö. Framtidens drömmar fick en chockerande vändning. Numer var fantasierna om dem romantiserade vyerna från Eiffeltornets höjder alla utan fulländning.

En opersonlig etta i stadens utkant, där hon satt prägel med hennes rosiga sinne. Och ingen kunde ana att deras flyktväg skulle vara ifrån varann, när det färggranna försvann. För de trodde aldrig att ert drömland skulle sluta i brand. När elden slocknat och askans gråa rester låg utspritt över de vita trägolvet, tog hon hennes pastellfärgade skor och gick. Och det enda som fanns kvar var hans viskning om deras forna kärlek, i ett tomt och slitet skick.

Livet har långsamt gått ur de skära pionerna som står i fönstret. Det blev som ett slags mönster. När hon klev ut ur dörren så stod luften still. Nästan som att tiden frös till. Allt det där levande försvann och de vissnande blombladen singlade en efter en ner på det karga golvet. Och han kunde inte rå för det men han blev någon annan i den här staden. Någon annan utan henne. Han tömde sitt hjärta på det sista han hade, jag älskar dig, fick han ut med svag och rostig röst. Med glittrande ögon, likt frosten i december, slängde hon igen dörren till orden, ”det går över”.

Kommentera inlägget här :