Idag kom en vit sammetsmössa i min ägo, min efterlängtade studentmössa. Tanken är så abstrakt, svår att ta på, men snart är det jag som kliver ut ur vår stora entré med inget annat än lycka i kroppen. Okej, kanske en gnutta sorg. Men, sådan lättnad. En hatt prydd med mitt namn på vänster sida, ger mig sådan bekräftelse. Du är snart där, ekar i mitt huvud. Ett sådant avtryck den låten har gjort. Sådan förtröstan i allt det onda, i allt det svåra. Fortsätt när mörkret kommer och allt gör ont.

Ja, för snart är jag ju där. Dova ljud av skratt och lycka. Allt är så nära och jag kan nästan känna doften av sommarens första blomster. Det är inte långt kvar nu, inte långt kvar tills jag lämnar allt det där bakom mig. Jag vill så gärna tro att jag flyttar härifrån, flyr till någon annan stad, något annat land. Men jag har faktiskt ingen plan, ingen aning. Så många drömmar, så många tankar som susar i mig. Jag dras mellan tusen olika idéer och min framtid ändrar riktning varendaste dag. Jag vill tro att allt ordnar sig, men samtidigt så kan jag känna paniken som gnyr därinne.

Jag tänker att det får lösa sig, det här är min tid och i den finns det inte plats för panik eller ångest. Det finns inte plats för att låta jobbiga känslor sätta sig i mig. Jag ska nog lyckas, ja, det ska jag nog. Så småningom. Inget annat spelar roll. Bara min lycka, bara min glädje, just denna tid. Ingen ska få dra ner mig, inget ska få dra ner mig. Det här är mitt tredje år i gymnsiet, mitt sista år. Det är mitt år, och det ska upplevas. Jag ska skratta och ha kul. Jag ska dansa och famla runt i vilsna skor. Jag ska trilla och jag ska skåla. Och jag ska göra det med de finaste vännerna jag samlat på mig. Snart är vi där, och jag måste bara hålla ut.