bild/tumblr

Du fortsätter gå. Du bara fortsätter att gå och gå. Med blicken tung mot asfalten. Rädd för att möta deras blickar. Rädd för att dem ska se. Se hur förfärligt ensam du är. Rädd för att dem ska se dina tomma ögon som inte fyller någon kvot. För det finns ingen där. Det finns ingen som fyller dig med liv. För mitt i allt försvann du. Du gick sönder och kvar blev ditt skal. Helt och hållet tom på innehåll. Och med dina trasiga ögon möter du någons dömmande blick. Så istället bara fortsätter du gå. Gå med blicken tung mot asfalten. Isolerad från verklighetens svärta. Eller engentligen inte isolerad alls, för ditt tomma skal är en massa av svärta. Blockerad utav all smärta. För du vill inte längre känna. Du vill inte längre förstå. Att alla därute egentligen är lika ensamma som du. Att alla du möter har blicken tung av sorg vilande mot backen. Att dem är lika tomma och trasiga, precis som du.